Insyn bra, men Öppen Redaktion för bra

Tove Hanell diskuterar Öppen Redaktion med Anna Hedenmo vid mötet i Radiohuset i Stockholm

Vill medierna ha insyn? Det var frågan under seminariet som föregick årsmötet i Radiohusets studio 5 i Stockholm i tisdags (den 14 maj). Och som lockade kring 60 personer.
Och svaret blev att det kanske är att gå för långt att hålla en Öppen Redaktion som Sveriges Television gjorde nära två år 2007-2009. Men samtidigt är transparens viktig.

-Vi var före vår tid. Och det är svårt att vara så öppna som vi var då. Det hämmade på sitt sätt diskussionerna på redaktionsmötena. Kanske skulle man idag istället följa en journalist typ Erika Bjerström under en tid? Skildra hur hon arbetar.

Det föreslog Anna Hedenmo – nyligen avgången ordförande för Publicistklubben och programledare på Aktuellt under Öppen Redaktion-experimentet. Hon sa det efter att journalisten Tove Hanell berättat om hur hon och kollegan Jon Nilsson arbetat med Öppen Redaktion. Hur de hade vänt sin lilla filmkamera 180 grader och filmat Aktuellts morgonmöten.

Detta var ett av tre historiska exempel på redaktionell transparens som vi fick höra mer om under seminariet. Och som man kan läsa ännu mer om i helt färska Mediehistorisk Årsbok 2019.
Bilden: Erik Edoff i mitten diskuterar hur öppenhet användes på 1880-talet med Torbjörn von Krogh och moderatorn Birgitta Ney
ÖPPENHET SOM VAPEN
Mötet började med att medieforskaren Erik Edoff från Umeå universitet beskrev hur Stockholmskorrespondenter för landsortspressen och boulevardredaktörer i Stockholm gärna använde öppenhet som vapen i sin jakt på uppmärksamhet och nyheter på 1880-talet.

Tidigare var skribenterna helt osynliga i nyhetsarbetet. Nu inleddes ett mer personligt angreppssätt. Ett exempel på detta var Stockholmskorrespondenten Klas Ryberg, som kallades nyhetsjägare och bland annat publicerade sig under signaturen K.R.

KORRESPONDENTTYRANNI
-Nyhetsjägarna anklagades för att publicera rykten och skvaller, ja, till och med för att bedriva ”korrespondenttyranni”, berättade Erik Edoff. Och det de gjorde var bland annat att intervjua människor – att fungera som nyhetsreportrar.

Om det inte alltid fanns någon självklar nyhet fick de ”koka soppa på en spik”, det vill säga ibland hitta på och skapa en nyhet, förklarade Klas Ryberg på den tiden. Ryberg som möjligen också var den förste att använda ordet intervju i Sverige.

UTMANADE NORMERNA
Ett annat exempel kom från den så kallade boulevardpressen där skribenterna ”skrev om hur de skrev” – berättade om hur de arbetade. Och vanligt var även att de skrev om hur konkurrenterna fungerade. Ibland handlade det förstås också om hur dessa ansågs brista i publicistisk hederlighet. Ett sätt att svartmåla konkurrenten.

Men transparensen blev ändå ett sätt att ta sig igenom bruset och utmana tidningsmannanormer, slutade Erik Edoff.

Tidningarna var fulla av felaktiga utpekanden, kritiserade Wernlöf och blev omplacerad, berättade Torbjörn von Krogh
SJÄLVKRITISK ARTIKEL
Årsbokens redaktör Torbjörn von Krogh lyfte sedan fram något så sällsynt som en självkritisk artikel i Expressen där tidningens kriminalreporter Gösta ”Masen” Wernlöf skildrade hur rykten uppstod och spreds vidare i pressen i samband med ett uppmärksammat mord på en taxichaufför i Avesta i Dalarna 1949.

Den ena tidningen efter den andra ansåg sig veta vem mördaren var. Ena dagen en lättidentifierad, försöksutskriven patient i brun basker från Örebro. Andra dagen en kraftig byggd 18-åring som rymt från ett skyddshem som namngavs. Och så vidare. Värst spekulerade kvällstidningarna.

-Det var i det läget Gösta Wärnlöf skrev sin stort uppslagna, självkritiska artikel, berättade Torbjörn von Krogh.

FELAKTIGT UTPEKANDE
Wärnlöf konstaterade att mordreportagen från Avesta skjutit en smula över målet:
”Alltför många teorier och rykten har reservationslöst accepterats av speciellt huvudstadstidningarnas medarbetare, och än den ena, än den andra misstänkta personen har felaktigt utpekats som mördaren” skrev Wärnlöf bland annat.

Efter detta skrev han inte mer om taximordet, det gjorde istället andra Expressen-medarbetare. Wärnlöf flyttades till nöjessidorna.

KRITISK MOT KRIMINALJOURNALISTIK
-Detta av Expressenchefen Carl Adam Nycop. Det skrev Nycop om några år senare i en bok, berättade Torbjörn von Krogh.
Och ytterligare många år senare var Nycop mycket mer kritisk mot den kriminaljournalistik han själv släppte fram 1949. Hans kritik var betydligt hårdare än Gösta Wärnlöfs försiktiga inblick i stämningsläget – som ändå gjorde att han omplacerades.

ÖPPEN REDAKTION
Så kom då Tove Hanell, i 13 år reporter på Sveriges Television, och berättade för första gången om egna och andras erfarenheter av hur nyhetsprogrammet Aktuellt lyfte på förlåten i det experimentella projektet Öppen redaktion 2007–2009.

Studio 5 var fullsatt, tiden knapp och de som kommit fick äta medan de lyssnade.

Bakom förslaget stod Aktuellt-chefen Eva Landahl, som tyckte att redaktionen skulle må bra av lite skavsår, skulle utvecklas av öppenheten, samtidigt som denna borde ge ökad trovärdighet inför tittarna. Skavsår kallade hon de båda Öppen Redaktion-medarbetarna.

TITTARNA TYCKTE TILL
-Men tittarna kunde inte bara följa våra redaktionsmöten, de kunde även tycka till om programmet i en speciell ruta på webben, sa Tove Hanell. Och berättade att Öppen Redaktion hade mellan 5000 och 83000 unika besökare/tittare per vecka.

-En del medarbetare ansåg att experimentet begränsade kreativiteten, hämmade diskussionerna, andra gillade öppenheten.

Och Hanell berättade att de en gång fått en video stoppad av chefen. Detta när en medarbetare läste lusen av en annan i en publicistisk fråga. Chefen trodde att det också, indirekt, låg annat- mer personliga skäl – bakom munhuggningen.

BLEV FÖR DYRT
Öppen Redaktion lades ned, framför allt av kostnadsskäl, förklarades det. SVT var utsatt för besparingar och de två tjänsterna behövdes i den vanliga produktionen.

Tove Hanell ansåg att experimentet fyllde en viktig funktion, lärde tittarna hur journalistik fungerar, vilket de inte förstår så bra idag. Hon skulle däremot gärna sett att Öppen Redaktion hade paketerats snyggare och vinklats lite tajtare.

Bilden:Eva Åsén Ekstrand berättade med Elisabeth Sandlunds stöd om Smålänningens jul

NEW YORK TIMES-SERIEN
-Drömmen hade varit att kunna göra det lika snyggt som serien om New York Times, som visats på teve nyligen.

I eftersnacket deltog bland andra tidigare SVT-chefen Christina Jutterström. Ett av hennes största misslyckanden – sa hon – var att det mediegranskande programmet på SVT lades ned när hon slutade. SVT borde, och bör ha ett sådant program, ansåg Jutterström.

Tidigare Aktuellt-reportern Rolf Fredriksson trodde att satsningen Öppen Redaktion, som ju bara sändes på webben, också var tänkt för att locka de lite yngre tittarna. Att följa saker på webben var trots allt inte så vanligt för drygt tio år sedan när Öppen Redaktion sändes.

TVÅ NYA I STYRELSEN
Bilden:Sekreterare Kristina Lundgren och ordförande Elisabeth Sandlund leder årsmötet.

Vid årsmötet avgick Elin Gardeström och Pär Nilsson. De ersattes av Björn Asker och Göran Svensson. I övrigt handlade det om omval längs hela linjen.

Efter årsmötet berättade en av de två som fått det mediehistoriska forskningsstipendiet i år – Eva Åsén Ekstrand, från Gävle – hur hon tänker utnyttja de 25 000 kronorna. Närmare bestämt till att studera tidskriften ”Smålänningens juls” förhållande till sin samtid och det offentliga rummet. Och kartlägga de medverkande författarna och illustratörerna.

Hon visade exempel på hur kända namn som Vilhelm Moberg, Moa och Harry Martinsson, Albert Engström och många andra kända namn skrivit regelbundet i tidskriften.

-Dock verkar de mer finkulturella författarna saknas, sa Eva Åsén Ekstrand.

SVT:S ANSLAGSTAVLA SKA SKÄRSKÅDAS

Saknades vid årsmötet gjorde också Emil Stjernholm, Malmö, som inte hade möjlighet att komma. Han ska använda det mediehistoriska forskningsstipendiet till: ”Anslagstavlan” – en studie om förmedlingen av audiovisuell samhällsinformation i svensk public service-television och SVTs roll som språkrör åt svenska myndigheter.

Däremot berättade Christine Sandal, Lund om hur hon ska använda sitt uppsatsstipendium på 10 000 kr. Närmare bestämt till att skriva om Gränslös mediering – Andekommunikation och visualitet i svenska spiritistiska nätverk, ca.1890-1920, med utgångspunkt i tidskriften ”Efteråt”.

Åke Pettersson (text och bild)
Bilden:Christine Sandal fick blomma och uppsatsstipendium

Anna Hedenmo i diskussion med moderatorn Birgitta Ney

About the Author:

Related Posts

Leave a Comment!

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *