Reportaget som berättelse

”Reportaget som berättelse: En narratologisk undersökning av reportagegenren” – så lyder titeln på Cecilia Aares bok och doktorsavhandling som lades fram för ett par veckor sedan. Med hjälp av så kallade narratologiska verktyg kartlägger hon reportagetexter utifrån en rad teoretiska utgångspunkter.

Cecila Aare har tidigare varit reporter i dagspress, tidskriftsredaktör och är litteraturvetare, men på senare år har hon arbetat som adjunkt i journalistik vid Södertörns högskola. Och intresserat sig länge för reportageskrivandet. För ett tiotal år sedan gav hon ut ”Det tidlösa reportaget” – en handbok i konsten att skriva reportage och om hur man analyserar reportage. Den boken innehåller också flera intervjuer med Sveriges kanske främsta reportrar.

MODELL FÖR REPORTAGEANALYS
I den den nya boken/avhandlingen ”introducerar hon en modell för reportageanalys tillsammans med en uppsättning teoretiska begrepp som synliggör reportagetexters narrativa strukturer. Reportagets olika traditioner jämförs med varandra och med fiktionslitteratur. Särskild vikt fästs vid hur reporterns professionella engagemang i texten skapar ett narrativt engagemang i form av inlevelse i och medkänsla med de människor reportaget levandegör”.

FRÅN ESTER BLENDA TILL DANIEL RYDÉN
Redan bokomslaget skvallrar om analyser av en mängd reportage och reportageböcker: Balkan Express, Tysk höst, Med kallat blod, Bokhandlaren i Kabul, Den polske rörmokaren, En piga bland pigor och så vidare. Tidsmässigt alltså från dåtidens Ester Blenda Nordström fram till Sydsvenskans reporter Daniel Rydéns ”Slaget om Fyledalen” idag. Det ena om pigornas usla arbetsförhållanden, det andra om en lokal fotbollsmatch.

Bland olika typer av reportageberättande finns det rekonstruerande reportaget, det retuscherande, det reducerande, det framhävande, det röstgivande, det konstanta i ett tidsperspektiv och det dissonanta, kan man läsa redan i innehållsförteckningen.

POLSK CHEFREDAKTÖR FÖREBILD
Men för att det ska bli något reportage överhuvudtaget krävs en engagerad reporter, står det i avslutningskapitlet. ”Det mänskliga dramat har alltid en individuell dimension och reportaget är ett möte med detta drama”, skrev Gazeta Wyborczas chefredaktör Adam Michnik 1989 när han ville göra sin tidning till ett forum för komplext berättande, nyskapande reportage.

ÖVERBRYGGA GRÄNSER
När det fungerar som bäst kan ett reportage sätta sin läsare i förbindelse med en annan människa och hennes drama. Precis som en roman rymmer reportaget en möjlighet att överbrygga gränser i tid och rum. Men förutsättningen för det är en engagerad reporter.

Reportaget är reporterns berättelse om verkligheten. Det innebär ett dubbelt anspråk; det ska vara dokumentärt till innehållet men samtidigt berättande, narrativt, till formen. På så vis rör det sig om ett gränsland mellan nyhetsjournalistik, som förmedlar fakta i en informerande stil, och skönlitterärt berättande, som har en narrativ form med ett viktigt innehåll.

REPORTERN INTE DEN VIKTIGA
Reportaget och den realistiska romanen har gemensamma rötter. Men där romanen måste nöja sig med att gestalta sannolika människors upplevelser på sannolika platser vid sannolika tidpunkter skapar reportaget representationer av specifika ögonblick i specifika människors liv. Via narrativa konstruktioner kan reportern erbjuda läsaren att känna med och känna för dem som reportaget levandegör.

Frågan är hur det går till. På vilka sätt kan den skrivande journalisten omvandla sitt professionella engagemang till ett narrativt engagemang som riktar läsarens uppmärksamhet bort från textens reporter och mot textens människor och ämne?

About the Author:

Related Posts

Leave a Comment!

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *