Yvonne De Geer
(Foto: Viktor Gårdsäter)
För fyra år sen berättade Yvonne De Geer om sin uppväxt som adoptivbarn i en av Sveriges mest kända adelsfamiljer. Detta i boken ”Aldrig en av oss” i vilken hon visade att rött blod aldrig kan bli riktigt blått. Och vad det kan föra med sig.
Nu – 92 år gammal – skriver Yvonne om sitt händelserika liv som journalist, bland annat på en landsortstidning i Småland, på Gefle Dagblad, Expressen och Sveriges Radio.
Boken har fått titeln ”Är det nåt särskilt med dig?” och är ett stycke tänkvärd, spännande och intressant mediehistoria, som inte minst visar hur svårt det kunde vara som kvinnlig pionjär i journalistyrket.
På relativt nystartade Expressen var det oerhört viktigt att deras första kvinnliga nyhetsreporter hette De Geer. Chefredaktören Carl-Adam Nycop vägrade nämligen, kanske lite förvånande kan den tycka som flera gånger träffat Nycop, att låta henne ändra namnet i sin byline när hon gift sig. Men Nycop i början av 50-talet var klart en annan Nycop än den som pratade mycket om pressetiska frågor decennier senare. Här gällde det främst att locka läsare! Och det ansågs namnet De Geer göra. Dessutom borgade det för att hon kunde föra sig i de fina salongerna, så behöll Yvonne inte efternamnet väntade avsked, förklarade Nycop.
HÅRD OCH SEXISTISK TON
Samtidigt gav en annan legendar på tidningen – redaktionschefen Sigge Ågren – henne så småningom mindre och mindre uppdrag.
-Noblessen kan gå hem och äta praliner på schäslongen idag. Finns inga jobb i hennes klass. Men kolla för fan att det inte finns någon ärta under madrassen! Sa Ågren medan hans hov jublade.
Spriten flödade och jargongen på kvällstidningarna på den tiden var hård och sexistisk, mycket hårdare än på Smålands Allehanda och Gefle Dagblad, de tidningar Yvonne De Geer inledde sin karriär på.
FYLLA GLADA SIDAN
Mycket av hantverket lärde hon sig i Jönköping där det inte sågs med blida ögon bland de manliga kollegorna att en kvinna dök upp i Smålands Allehandas redaktion. Förklaringen låg i att hon fått ett stipendium efter tre månaders kvällskurser hos Set Poppius i Stockholm, den enda journalistutbildning som fanns på den tiden.
På tidningen lärde hon sig snabbt att ett manuspapper kallades matsedel, hur man strök ner en lång notis, att skriva snabbt och kort, och att stjäla, fylla ”Glada sidan” med text från andra tidningar, helst skulle dock inte samma skämt återkomma…
RUBRIKSÄTTNING HADE SINA SIDOR
Dessutom övades hon i att sätta rubriker: Slog hustru
som ammade
med livrem
löd ett av hennes första alster, som hamnade på första sidan. Frågan från redaktionssekreteraren blev dagen efter hur i helsike man bar sig åt för att amma med livrem? I sätteriet konstaterade man att fadäsen var fullt i klass med trävaruhandlaren som dog och det stod i nekrologen: …”sörjes närmast av hustru samt trenne bräder”.
Men Yvonne trivdes trots hårt ansträngd ekonomi och gjorde många bra reportage. Så bra att hon som 22-åring sökte till den större tidningen Gefle Dagblad och en tjänst som ansvarig för en nystartad Lördagsbilaga. Det visade sig snabbt att det arbetet inte riktigt var upplagt som Yvonne hade trott. Hon kunde inte skriva själv utan skulle, sittande isolerad i ett annex, fylla bilagan med diverse byråmaterial.
FÖRSTA KVINNAN PÅ NYHETSREDAKTONEN
Hon trivdes inte särskilt väl i Gävle, men fick dock så småningom göra en del reportage, bland annat en serie om den skriande bostadsnöden i staden, en serie som väckte politisk turbulens på högsta nivå. Och som uppenbarligen även lästs av Expressens chefredaktör, som undrade om hon inte skulle vilja börja på tidningen.
Expressen hade då fem manliga nyhetsreportrar. Men Nycop hade varit i New York och sett att tidningarna där hade börjat låta kvinnliga journalister rycka in som nyhetsreportrar.
-I fem år har vi nu haft fem grabbar som skrivit om eldsvådor och polisvåld och fan och hans mormor. Ska bli spännande med en kvinnlig touch, att se hur en kvinna skriver om samma händelser, förklarade han.
Släkten De Geer förfasade sig. Hur kunde en innehavare av det kultiverade namnet De Geer sälja sig till den ”Gula pressen”, en sensationsblaska. Bedrövligt, skandal!
Yvonnes excentriska föräldrar var de enda som gillade utvecklingen. Så såg de också resten av den högadliga släkten och inte minst riddarhuset som en löjeväckande inrättning, vars medlemmar mest bestod av en samling stofiler och halvnassar. Yvonnes pappa Jacob De Geer var kanske mest känd för sina antinazistiska artiklar i Torgny Segerstedts tidning GHT.
MEN SEDAN MEST KÅSERIER
Expressens fem manliga nyhetsreportrar behandlade sin kvinnliga kollega väl. Mest känd var Lars Widding som tog henne under sitt beskydd, vilket behövdes ibland när Sigge Ågren delade ut dagens uppdrag. Och när Ågrens klasshat blev alltför tydligt. Ågren hade växt upp under påvra förhållanden precis som Yvonne innan hon blev adopterad. Men det kunde ju inte den legendariske redaktören veta.
Så småningom återstod mest kåseriskrivande för Yvonne De Geer.
Men hon skulle möta problem för sitt namn också när hon började på Sveriges Radio och placerades på Ekot. Där flödade vid denna tid också spriten. Och årsgamla Ekot hade rykte om sig att vara en vänstervriden machoredaktion under skicklige Per Persson (PP) och med ännu mer kände Sven Jerstedt som redaktionschef. Dessa herrar visste dessutom inte att de fått en ny medarbetare, anställd av den så kallade talavdelningen på SR. Och att Yvonne fått ett litet rum mellan storheterna Lennart Hylands och Folke Olhagens stora rum med egen, ständigt öppen bar.
HÅRDHÄNT MOBBNING
Resultatet blev att hon blev utsatt för en hårdhänt mobbning av Sven Jerstedt och behandlad som luft av PP.
Det första uppdraget blev att intervjua radions store utrikeskorrespondent Kurt Andersson, berömd för sina känsloladdade rapporter från Ungern-upproret 1956, där han med egna ögon såg blodet rinna i rännstenarna. (För övrigt rapporter som jag – recensenten – använt som illustrationer av verklig närvaro i böcker om journalistik. Rapporten var till och med bifogad som ljudexempel i en CD. Frågan är hur man ska ställa sig till detta när man nu läser Yvonne De Geers bok?)
Kurt Andersson var alltså nu på plats i Budapest igen ett år efter upproret, och Yvonne skulle enligt Jerstedts order intervjua honom i direktsändning. Efter lång väntan kom samtalet, men inte från Budapest utan från en telefonväxel på ett av Wiens mest kända hotell. Kurt Anderssons stämma blev allt gällare:
– Här ska inte göras någon intervju med stupida frågor – ordet är mitt som det alltid har varit. Ni håller käften och lyssnar, röt eterns okrönte kung och berättade hur hans inslag skulle inledas:
”SKAPANDE JOURNALISTIK”
”Här står jag nu åter på samma gata där sovjetiska tanks och pansarbilar dundrade fram och där rännstenen fylldes av unga studenters blod. Här i Budapest råder nu…” och så vidare. Sen kommer jag att på plats intervjua en av de modiga kämparna, förklarade Kurt Andersson. Som sen fick ett magnifikt vredesutbrott när Yvonne försiktigt undrade hur det då kom sig att han var på ett hotell i Wien? Och hur det gick ihop med de ”på plats” varande kämparna?
Hade hon aldrig hört talas om skapande journalistik? Och närvarokänsla i det förflutnas öga!! Nu håller Lilla Fröken TRUTEN, skrek Andersson och läste in sin rapport.
FÖRBLINDAD AV KLASSHAT
Ekochefen lät sedan förstå att Yvonne begått ett majestätsbrott och påstod att Jerstedt aldrig skulle ha föreslagit något så urbota dumt som en intervju.
Efteråt funderade hon på om Kurts berömda rännsten i själva verket befunnit sig i Wien också den gången det begav sig? Och flera år senare hittade hon vissa belägg för att det kanske förhöll sig så. Att det i själva verket då också handlade om ”skapande journalistik i det förflutnas öga”?
Många år senare stötte hon på Sven Jerstedt som sa att de verkligen hade behandlat sin första tjej på redaktionen väldigt taskigt.
-Och jag var nog värst av alla. Men jag var förblindad av ett nedärvt socialt klasshat. Kan du förlåta mig?
Det gjorde Yvonne De Geer.
Åke Pettersson