På nyårsafton 2025 avled Per Rydén, Lund, professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, men också i många år en av en av landets ledande och mest framstående pressforskare. Han var bl a en av huvudredaktörerna för det stora projektet Den svenska pressens historia och byggde upp den omfattande pressforskningen vid Lunds universitet.
Per Rydén blev drygt 88 år gammal och levde ett liv i litteraturens värld ända från barndomsåren i Tranås. När han gick i sista ring på gymnasiet blev han befriad från litteraturundervisningen. Skälet var att han redan hade läst allt. Sedan började han skriva egna böcker, fler än de flesta. Därtill sprang han 28 maratonlopp och förde ännu fler doktorander i mål.
Böckerna är mitt liv, skrev han i sin sista bok, Oglömt, som kom 2020: ”Jag har skrivit böcker. Jag har skrivit böcker om böcker. Jag har undervisat om böcker. Jag har kritiserat böcker. Jag har förtecknat böcker. Jag har levt i böcker. Jag har därmed infriat de drömmar om böcker som mina förfäder inte kunde ge efter för. Jag har förstått mitt liv i böcker”.
Hans författarskap sträcker sig över både litteraturens och pressens fält och i hans forskning löper litteratur- och presshistorien samman i en fruktbar förening. Doktorsavhandlingen 1974 handlade om Oscar Levertins litteraturkritik. Han har skrivit böcker om bl.a. Svenska Akademien, Verner von Heidenstam och Carl David af Wirsén liksom fristående skönlitterärt inriktade arbeten. Inom pressvetenskapen fyllde han 1983 en lucka med översiktsverket En svensk presshistoria tillsammans med lundakollegerna Claes-Göran Holmberg och Ingemar Oscarsson. I särskilda utgåvor har han bl a belyst den svenska dagspressens genrer och historia, analyserat reportage och frågat vart kåserierna tagit vägen.
Redan 1965 inrättade han avdelningen för pressforskning vid Lunds universitet, som snart utvecklades till ett centrum för den humanistiska pressforskningen i landet. Där kom han även att initiera och handleda ett stort antal avhandlingsarbeten, som gav värdefulla tillskott till den framväxande medieforskningen.
Hans presshistoriska gärning kröntes med den ledande roll han fick i projektet Den svenska pressens historia. Tillsammans med Karl Erik Gustafsson var han huvudansvarig för detta fembandsverk, som också innefattade ett tjugotal tematiska volymer. Själv tog han sig an ”Guldåldern”, perioden mellan världskrigen, då tidningarna var fler än någonsin och etermedierna ännu inte fått sitt stora genombrott. Och då det tryckta ordet, som Per älskade, regerade.
Lars-Åke Engblom
Sorry, the comment form is closed at this time.