Ny bok om satirteckningar i svensk dagspress

Det fanns en tid – inte särskilt avlägsen – då varje svensk dagstidning med självrespekt höll sig med en eller flera flyhänta tecknare som kommenterade tidens händelser, med eller utan förklarande text. Det kunde ske på nyhetsplats, på ledarsidan eller på lätta sidan, men någonstans bland alla skrivna artiklar fanns en nygjord teckning som lockade till skratt, väckte irritation eller kanske framkallade ett eftertankens sneda leende.

Upphovsmännen kunde heta Ivar Starkenberg, Martin Lamm eller Riber Hansson, eller vara kända under signaturer som EWK, Tecknar-Anders eller TOK. I några fall hade tidningen arbetat in ett varumärke, som På tapeten av Bertil Almqvist eller Staffans stollar av Staffan Lindén. Ja, verksamheten var mansdominerad, men med en och annan kvinnlig representant som Anna-Klara Tidholm och Maria Berglin för att nämna ett par, den senare i samarbete med maken Jan.

Har det hos den tidningsläsande allmänheten uppstått en saknad och en önskan om ett återseende? Ett sug efter nya skarpsynta illustrationer av tiden och politiken? Ja, hur ska man annars tolka att fenomenet satirteckningar, som ingen egentligen skrivit om på årtionden, nu plötsligt avhandlats i nyutkomna böcker både av journalisten och chefredaktören Johan Hakelius i Nidbildens historia (bokförlaget Stolpe) och av medie- och retorikprofessorn Orla Vigsø i Roliga gubbar, veckoparader och kritik. Satirteckningen i svensk dagspress 1892 – 2022 (Carlssons förlag).

Hakelius bok, som har ett internationellt perspektiv, är anmäld av just Vigsø i tidningen Fokus den 2 sept 2026, och beskrivs som en kärleksförklaring till en genre där teckningen ska vara ”elak, kritisk och överdriven för att berätta om en person eller ett fenomen som upphovspersonen tycker illa om.” Vigsøs egen bok har både ett snävare och ett bredare perspektiv. Snävare genom avgränsningen till den svenska dagspressen, bredare genom att inte bara ta upp nidbilder, utan också inkludera teckningar av beskedligare slag. Här är perspektivet medieforskarens analytiska blick, även om man även här anar en viss passion som drivkraft i arbetet.

Det svenska tidningstecknandet har, berättar Vigsø, en uppenbar rot i den danska skämttidningen Corsaren, men också rottrådar i tidiga svenska 1800-talstidningar som Barometern, Folkets Röst och Fäderneslandet. Genren utvecklades sedan i veckotidningar som Söndags-Nisse, Kasper, Strix och Karbasen och letade sig därifrån vidare till den snabbt växande dagspressen, där den fick en storhetstid halvvägs mellan andra världskrigets slut och millennieskiftet. Av olika skäl blev den svenska versionen snällare än motsvarigheterna i de skandinaviska grannländerna, där genren varit mera bitsk. Skillnaden förklaras möjligen av Sveriges långa tradition av samförstånd, och av att vi sluppit grannländernas erfarenheter av ofredstid då allt ställs på sin spets.

På forskarvis definierar Vigsø olika delar av genren, och skiljer ut satir, karikatyr, vardagssatir och skämtteckningar utan elak udd, och konstaterar att olika kategorier dominerat vid skilda tidpunkter och i olika tidningar. Placeringen i tidningen har också varierat, ibland har det varit flest teckningar på ledarsidorna, ibland på nyhetsplats och ibland på lätta sidan.

Det studerade materialet utgörs av tio svenska dagstidningar från 1890-talet och framåt med nedslag vart tionde år. De flesta av de riktigt stora namnen kommer också med, både i text och med exempel i det omfattande urvalet av satiriska teckningar. Ändå är det ofrånkomligt att några hamnar utanför. Ett namn som saknas, beroende på att urvalet inte omfattar Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, är Ragnvald Blix (pseudonymen Stig Höök) vars träffsäkra nazistkritik under andra världskriget uppmärksammades både av allmänhet och av makthavare, inte minst i Berlin. Många ser nog hans bästa teckningar som en höjdpunkt i svenskpublicerad satir (något som inte ändras av att tecknaren själv var norrman).

Kvantitativt inföll toppen för publicerandet av satirteckningar i den svenska pressen några decennier senare. Vigsø visar att variationen är ganska stor, men för pressen som helhet tycks höjdpunkten inträffa någon gång runt 1980-talet, därefter har det gått utför. Den i boken intervjuade tecknaren Magnus Bard, vars alster sedan 1990-talet synts i Dagens Nyheter, har möjligen en förklaring. Kanske har det med svenskarnas syn på rationalitet att göra, menar han. ”Den rationella synen på vad en tidning är lämnar inte utrymme för satir, som inte passar in i antingen tidningens ledarsidor eller den rena underhållningen. Tidningarna moderniseras, och då känns satirteckningar som en rest från det förflutna.”

Författarens egen förklaring är att det avgörande varit ändrade prioriteringar hos tidningarnas chefredaktörer. Dagens redaktörer anser inte att satirteckningar är värda att satsa på. Kanske finns här en öppning för förändring när nya redaktörer träder till?

/Tomas Odén

Orla Vigsø:
Roliga gubbar, veckoparader och kritik. Satirteckningen i svensk dagspress 1892 – 2022.

.