När AB Radiotjänst startade 1925 hade kvinnorna efter en lång kamp nyligen fått politisk rösträtt. Radion, som så påtagligt förde det offentliga i kontakt med det privata, med hemmen, hade kunnat välkomnas som en teknik som förstärkte den kvinnliga rösten och sammanförde de kvinnliga och manliga erfarenheterna till en mer demokratisk offentlighet. Riktigt så blev det inte. Här började en ny kvinnokamp för jämställdhet, visar en ny bok om radions program för en kvinnlig publik producerade av i huvudsak kvinnliga programmakare under ett sekel.
Författare till den omfattande studien med titeln Bakslag och barrikader (Carlssons bokförlag) är Karin Nordberg, en av landets ledande radiohistoriker vars egen kvinnoradiohistoria började 1968 med en kort sejour på ”Familjespegeln”, arvtagare till radions husmorsprogram som startade 1935. År 1981 var Nordberg med i starten av ”Radio Ellen” fram till 1989 då hon sadlade om till idéhistoriker och började studera radions tidiga historia.
Unikt för Sveriges Radio, som fram till 1957 hette Radiotjänst, var att ett folkbildningsuppdrag skrevs in i avtalet med staten och ganska snart hördes lärda män och experter tala till folket i ett föredragsutbud som i storlek slog europeiskt rekord. Detta har Nordbergs redogjort för i doktorsavhandlingen Folkhemmets röst (1998) om radion som folkbildare genom tusentals föredrag under åren 1925 –1950. Den folkbildande tidsandan kom att genomsyra de första decenniernas radioprogram som skulle vända sig till alla ”oavsett utbildning och samhällsklass”.
Utan tvekan blev den svenska allmännyttiga radion (public service) från start något av ett folkuniversitet men huvudsakligen – om än inte helt uteslutande – med manligt betonade intresseområden och synvinklar. Det är betecknande, att Radiotjänsts första föreläsningsserie, under januari-februari 1925 om barnavård, till synes självklart ombesörjdes av en man, barnläkaren professor Wilhelm Wernstedt. Som huslig ciceron framträdde hösten 1926 Per Ivar Fallström i ”Husmödrarnas halvtimme”. Han fick 1927 sällskap av andra manliga föreläsare, dr Ragnar Berg om kosthåll och vitaminfrågor, statistikern Hugo Heyman om priser och levnadskostnader och i matlagning skådespelaren och kocken Erik ”Bullen” Berglund, han med korven.
När kvinnor i radions barndom tog plats vid mikrofonerna var det framför allt som sagoberätterskor, sångerskor och diktläserskor vid sidan av en och annan lärd kvinna. Däremot var kvinnor under radions första år otänkbara som nyhetsuppläsare, reportrar och i Sverige till och med som hallåkvinnor (programpresentatörer).
Medborgarbildningen stod emellertid högt också på den kvinnliga dagordningen under 1930-talet. Yngve Hugo, riksstudieledare i Arbetarnas bildningsförbund (ABF) 1918-26, rektor för Brunnsviks folkhögskola 1926-31 och radions föredragschef sedan 1931, var positiv till Svenska Kvinnoföreningars radiokommitté, bildad 1933, och gav den i uppdrag att skaffa kvinnliga föredragshållare. Antalet steg drastiskt de närmaste åren, från 29 kvinnliga talare år 1932 till 101 år 1936. Det året hölls fyra föredrag om kvinnorörelsen i en serie om folkrörelserna.
Trots vissa framgångar på programsidan var det emellertid representationen i styrelse och programråd som kvinnokommittén månade om i första hand. Utan alltför stort motstånd tillsatte radioledningen den första kvinnliga styrelseledamoten. Valet föll på Hulda Flood, studieledare i socialdemokratiska kvinnoförbundet och partisekreterare i SAP:s styrelse. En kvinnlig inbrytning hade då redan skett i den nybildade Radionämnden som hade till uppgift att pröva om programverksamheten sköttes enligt gällande föreskrifter. I Radionämnden 1935 var nu tre av femton ledamöter kvinnor, vilket sågs om en kvinnopolitisk seger. Efter påtryckningar från kvinnoföreningarnas radiokommitté infördes 1935 också en särskild kvinnogymnastik efter lunchtid två gånger i veckan som ett komplement till officeren Bertil Ugglas militärt färgade morgongymnastik sedan 1929.
Kring mitten av 1930-talet skedde alltså en viss lösgöring av radions patriarkala maktstrukturer. Från 1938 tog Radiotjänsts kvinnokommitté, med bland andra Hulda Flood och Eleonor Lilliehöök, över efter Svenska Kvinnoföreningars radiokommitté.
Under beredskapsåren 1939–1945 kom radion att tjäna ”det inre försvaret”. Tonvikten låg på nationell samling, försvar och framhävandet av svensk kultur och historia, där män ägde företräde. I serien ”I angeläget ärende” som sändes det första krigsåret gjorde Elin Wägner som enda kvinna sällskap med den tidens mest kända manliga författare. Hon var den enda kvinnan som tillägnades ett föredrag i de litterära serierna för lyssnargrupper och den första kvinnan som höll nyårstalet till svenska folket i radio, 1944.
Samtidigt steg runt krigsåren den expertis som utbildats kring hemmets frågor fram på radions scen med stor auktoritet genom att behoven av hem- och hushållningsprogram ökade. Hösten 1939 startades programpunkten ”Aktuellt för husmödrar” under ledning av Kerstin Berggren, som även var reporter. Olika föredragshållare kom här att ge råd och upplysningar till hemmen om mat och annat med hänsyn till krigsläget och anknyta direkt till de aktuella förhållandena.
I början av 1940-talet tillkom Ingrid Samuelsson som producent för hem- och familjeprogram. Samuelsson blev något av en murbräcka för att ta upp brännbara och för tiden kontroversiella ämnen, och hon åkte landet runt för att intervjua kvinnor i alla sociala skikt, men framför allt landsbygdens kvinnor, som hon ansåg hade den största nyttan av radion. Husmödrarna på landet som hade svårt att identifiera sig med hemmafruarnas situation tilldelades en ”Lanthusmoderns kvart” som fanns sporadiskt i tablån från 1946. När Samuelsson 1954 övergick till den nystartade TV-avdelningen tog Maj Ödman plats i hennes ställe med en annan profil och andra ambitioner under femtiotalets andra hälft, som att lyfta fram handikappade barn.
Efter påtryckningar från LO-kvinnorna genom Sigrid Ekendahl fick även arbetarklassens kvinnor mellan 1948 och 1952 ett forum i ”På tröskeln”, med underrubriken ”råd till husmodern med förvärvsarbete”. Programmet var bara tre minuter långt och sändes tre vardagsmorgnar i veckan. Mellan 1952 och 1958 veks tio minuter varannan månad för arbetarrörelsens kvinnofrågor i ”Vi och vårt arbete”. Sedermera folkpartiledaren Gunnar Helén, nydanande reporter och pådrivande i den förändring som radion genomgick efter krigets slut, lyfts fram. Han förekommer i många samarbeten med kvinnosektionens medarbetare.
Från 1955 fanns en andra radiokanal P2 och 1956 hade svensk television officiell premiär. Nästan en och en halv miljon var hemmakvinnor under 1950-talet, samtidigt som antalet gifta kvinnor som gick ut i arbetslivet nästan fördubblades. Det var en process som frestade på relationerna i samhället med ökad skilsmässofrekvens. Radion tog sitt ansvar som rådgivare och själasörjare i sociala och andra brevlådor, med bland andra Lis Asklund. Här var annars statsminister Per Albin Hanssons dotter Anna-Lisa Söderblom pionjär med en social brevlåda i radion 1938–1951.
På det mer frisläppta femtiotalet öppnade radions kvinnosektion för nya röster i program som ”Frirutan” och ”Släpp loss!” där också arbeterskor och bondmoror kom till tals. ”Hemmets Magasin” med Anna-Lisa Söderblom som redaktör blev en av radions långkörare mellan 1947 och 1968 med fokus på landsbygdens kvinnor. Ett viktigt tillskott i radion efter kriget blev Maud Reuterswärd. Hon gick obesvärat mellan radions avdelningar och genrer. År 1952 lät hon radiomikrofonen vara med vid födelsen av hennes tredje barn och med programmet ”Endast mamma är vaken” dagen före julafton slog Reuterswärd följe med radiolyssnarna under tjugofem år.
Under 1960- och 70-talen byggs den offentliga sektorn ut, där flertalet kvinnor finner sina yrkesroller och en rad lagändringar ändrar familjens levnadsvillkor. Detta formade könsrollsorienterade ”Familjespegeln” 1961–1977. Det första internationella kvinnoåret ägde rum 1975 och på SR startades olika jämställdhetsprojekt. Sport som journalistisk programkategori behandlas ej av Nordberg, men 1977 blev Mildred Eriksson den första kvinnan på Radiosporten med en ordinarie tjänst. Hon var också den första radiosportmedarbetare som genomgått utbildning vid journalisthögskola.
År 1981 inledde ”Radio Ellen” 25 år av program med feministiska förtecken i missnöje över den bristfälliga jämställdheten. En kvinnopolitisk högkonjunktur tog sin början 1994 med krav på ”varannan damernas” innan ”Freja” tog över efter ”Radio Ellen” 1996.
Denna utveckling bildar ramen för Nordbergs undersökning, vars övergripande avsikt är att beskriva och analysera kvinnors plats och inflytande i den svenska radion i dess egenskap av offentlighet. Vilka kom till tals och inte, i vilka genrer och med vilka språkliga medel framförs budskapet, vilka professionella och institutionella hinder har funnits? Det är några av de frågor som ställs. Boken har många fina fotografier på kvinnliga medarbetare med bildtexter som formar sig till små biografier.
Fruktbart är att Nordberg betraktar de kvinnliga redaktörernas handlingar enligt en mer aktörsinriktad historiesyn. Genom att lyfta fram aktörerna är utvecklingen inte lika given, förtrycket ter sig inte så automatiskt som i de systembaserade teorierna.
Trots utvecklingen mot allt större jämställdhet inom radion på såväl program- som chefssidan ser inte Nordberg odelat optimistiskt på framtiden till följd av jämställdhetsuppdragets avveckling i det nya sändningstillståndet från 2026. Kommer något att gå förlorat nu? Det återstår att se. Och höra.
Peter Dahlén
Peter Dahlén är professor i medievetenskap vid universitetet i Bergen.
Sorry, the comment form is closed at this time.