Tidningsmakare och journalister i Sveriges Pressarkiv
ELLINOR MELANDER
Att personarkiven utgör en grundläggande källa vid studiet av samhällets utveckling på de politiska, ekonomiska, sociala och kulturella områdena, och att de är viktiga för att levandegöra historien, är det väl ingen som förnekar idag. Som korrelat till och komplettering av officiella källor har brev, dagböcker med mera förvarade i privata arkiv flitigt utnyttjats av forskare, och det råder inga tvivel om att vår kunskap om det förflutna skulle vara oerhört mycket torftigare om vi inte hade tillgång till denna typ av material. (Nilzén, s. 23)
Arkiv efter personer skiljer sig på flera sätt från myndigheters, organisationers och företags arkiv. Medan de sistnämndas arkivbildning är planerad och reglerad, består personarkiven ofta av ett slumpmässigt urval, som beror på vilka handlingar som ansetts vara värda att spara. En annan skillnad är att personarkiv många gånger innehåller handlingar som proveniensmässigt inte hör dit, eller som kanske utgörs av biblioteksmaterial eller föremål. Ytterligare en skillnad är att personarkiv kan ha utsatts för ”etisk gallring”, av arkivbildaren själv eller någon närstående. Som forskare gäller det att vara uppmärksam på vad som saknas i arkivet, trots att det kanske borde ha funnits där.
Ett arkiv bildas av handlingar som tillkommer i arkivbildarens verksamhet. Om arkivbildaren är en person kan arkivet innehålla handlingar som rör privatlivet, arbetslivet, utbildning, föreningsverksamhet med mera. När man som arkivarie ordnar och förtecknar ett personarkiv brukar man dela in materialet i sex områden: personliga handlingar (t.ex. dagböcker, betyg), manuskript och egna verk, korrespondens, handlingar rörande arkivbildarens verksamhet, samlingar (t.ex. ämnesordnade klipp, foton) och övrigt (t.ex. artiklar om arkivbildaren). Många personarkiv består dock enbart av handlingar från ett eller ett par av dessa områden. Åtskilliga journalistarkiv består exempelvis uteslutande av egna artiklar i urklipp.
Personarkiv i Sveriges Pressarkiv
Av de 300 arkiv och samlingar som förvaras i Sveriges Pressarkiv utgörs 200 stycken av personarkiv efter tidningsmakare, journalister, författare, konstnärer och andra personer verksamma inom press och etermedier.
Merparten av personarkiven härrör från medarbetare inom dagspressen, men även kvällspress och tidskrifter finns representerade. De omfattande tidningsarkiv som finns efter Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Stockholms-Tidningen och Aftonbladet kompletteras i hög grad av medarbetarnas arkiv, vilka ger en fördjupad kunskap om tidningarnas historia och skildrar verksamheten ur andra perspektiv än de företagsmässiga. Nedan följer några exempel.
Arkiv efter medarbetare i Dagens Nyheter: grundaren Rudolf Wall, chefredaktörerna Fredrik Vult von Steijern, Otto von Zweigbergk och Sven-Erik Larsson, politiske huvudredaktören Leif Kihlberg, tidningsmakaren Ivar Ljungquist, utrikesredaktörerna Johannes Wickman och Ulf Brandell, skribenter som Hadar Hessel, Sven Öste och Kerstin Vinterhed, tecknaren Carl A. Jacobsson (signaturen Jac) med flera.
Arkiv efter medarbetare i Svenska Dagbladet: chefredaktörerna Helmer Key, Ivar Anderson och Gustaf von Platen, redaktionschefen Ewald Stomberg, kritikerna Fredrik Böök och Anders Österling, Idag-sidans Synnöve Bellander och Pia Hård af Segerstad, tecknaren Nils Melander med flera.
Arkiv efter medarbetare i Stockholms-Tidningen: grundaren Anders Jeurling, chefredaktörerna Adolf Hallgren, Carl Kreuger, Gustaf Näsström och Victor Vinde, ledarskribenten Anton Erman, kulturskribenten Martin Strömberg, notischefen Gösta Persson, Birgitta Lilliehöök, Ulla Beyron, Anna Falkvik med flera.
När det gäller kvällspressen är Aftonbladet väl representerat, både med tidningsarkiv och kompletterande personarkiv efter bland andra chefredaktören Gustaf Retzius, redaktionschefen Sigurd Glans, bildredaktören Claes Funck och den mångåriga medarbetaren Anne-Marie Ehrenkrona (signaturen Amé). Expressen har däremot inte överlämnat något tidningsarkiv till Pressarkivet och antalet personarkiv efter medarbetare är begränsat. De innehållsrika arkiven efter redaktionschefen Carl-Adam Nycop och utrikeskorrespondenten Svante Löfgren är dock viktiga i sammanhanget.
Arkiv efter utrikeskorrespondenter är ett intressant inslag i Pressarkivets bestånd. Där finns också ett antal utländska korrespondenter som varit verksamma i Sverige: Serge de Chessin från Frankrike, Walter Singer från Tyskland, Charles Behrens från Nederländerna och Robert Skole från USA.
Några exempel på arkiv efter medarbetare i tidskrifter och specialtidningar är Iduns chefredaktör Eva Hökerberg, tidningsmannen Lukas Bonnier, specialtidningsmakaren Erik Westerberg, Allt om Mats redaktör Brita Olhagen, Invandrare & Minoriteters redaktör David Schwarz och Personhistorisk tidskrifts redaktör Olof Hägerstrand.
Bland Pressarkivets fåtal arkiv efter radio- och TV-medarbetare kan Manne Berggren, Pelle Bergendahl, Lis Asklund, Hans Hederberg och Kaj Karlholm nämnas.
Kortfattad översikt
I syfte att sprida kännedom och information om Pressarkivets samtliga personarkiv har följande översikt utarbetats. Tanken är att man på kortast möjliga utrymme ska få mesta möjliga information om arkiven och arkivbildarna. Här bör nämnas att alla arkiv och samlingar som bär ett personnamn har medtagits, även om de inte alltid utgör personarkiv i strikt mening. Det kan till exempel röra sig om en persons klipp- eller bildsamlingar.
I redovisningen nedan ryms informationen på några få rader per arkiv. Inledningsvis presenteras arkivbildaren med namn, levnadsår och yrke eller verksamhetsområde. Därefter följer information om arkivet. Det anges vilka typer av handlingar som dominerar, vilken tidsperiod de omfattar samt hur stort arkivet är räknat i hyllmeter. För mindre arkiv, under 0,5 hm, anges omfånget i stället i antal volymer (vanligen arkivkartonger).
Med hjälp av dessa uppgifter bör man få en bild av vad som förvaras i arkivet, om det är ett litet eller omfångsrikt material och om det täcker personens hela verksamhetstid eller endast en begränsad period. Som alltid gäller dock att befintliga arkivförteckningar måste användas om man vill ha mer utförlig information eller beställa fram handlingar ur ett arkiv.
När det gäller kvinnor som bytt efternamn har hänvisningar gjorts i möjligaste mån. Arkiv kan, efter önskemål från donator, ha uppkallats efter kvinnans efternamn som ogift, trots att hon kanske blivit känd under sitt namn som gift. Ett sådant exempel är Lili Christenson som blev känd under namnet Lili de Faramond.
Undantagsvis kan material efter en och samma person förvaras i flera arkiv eller samlingar i Pressarkivet. Exempel på detta är DN-tecknaren Carl A. Jacobsson som både har ett personarkiv och en samling originalteckningar.
Det förekommer också att personarkiv är splittrade mellan olika arkivinstitutioner. Några exempel som berör Pressarkivet är historikern och rösträttskvinnan Lydia Wahlström, som har ett arkiv i Pressarkivet och ytterligare ett i Kungliga biblioteket, tidningsmannen och politikern Ture Nerman, som har en mindre samling i Pressarkivet och sitt personarkiv i Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm samt filmskribenten Torsten Jungstedt, som har en omfattande samling i Arkivcentrum Syd vid Lunds universitet och en liten samling klipp i Pressarkivet.
I enstaka fall saknas uppgifter om arkivbildarnas levnadsår, vilket betyder att informationen inte har påträffats i någon av de anlitade källorna.
Till sist ett citat som uppmärksammar ett möjligt problem när vår egen tid ska utforskas i framtiden:
Det kan bli lättare att med hjälp av pappersbaserade dagböcker, almanacksanteckningar, korrespondens med mera tränga in i 1800-talsmänniskans liv och tankar än med dagens mera flyktiga informationsbärare. (Lindroth, s. 87)