Förr fanns det ett tidningsmuseum i Sverige. Efter det åtminstone ett allt fylligare tidningsarkiv i Riksarkivet. Men sedan tio år finns det inte ens någon som har huvudansvaret för Pressarkivet.
Därför fyller Ellinor Melanders nya bok ”Bland tidningsmakare, pennskaft, politiker och konstnärer” med underrubriken ”Sveriges Pressarkiv – en biografisk guldgruva” en omistlig funktion – och är i sig just en mediehistorisk guldgruva.
Visst är det en ynkedom att intresset för vår mediehistoria är så förhållandevis lågt. I en del länder finns det mediemuseer. Det borde vi ha råd till också i Sverige! Oavsett om det är staten eller möjligen delvis medierna själva som står för finansieringen.
Men tills intresset från framför allt mediepolitikerna (finns det sådana längre?) ökar får vi glädja oss åt Ellinor Melanders bok. I den berättar hon pedagogiskt mycket fint om vilka skatter som finns att hitta i Pressarkivet för den som är normalintresserad av mediernas, och framför allt pressens, historia. Och inte minst för den som vill ägna sig åt forskning på området.
GÅR PÅ SPARLÅGA
Boken är extra viktig eftersom den här delen av verksamheten på Riksarkivet alltså går på sparlåga, och kunskapen om Pressarkivet gradvis håller på att försvinna. Det finns som sagt inte längre någon som har överblick över bestånden, någon som kan bistå forskare och som aktivt arbetar med leveranser, ordnings- och förteckningsarbeten, när det gäller den verkliga arkivskatt som finns lagrad i Pressarkivet i Riksarkivet – det mesta för övrigt bara några stenkast från numera välbärgade Dagens Nyheter i Marieberg i Stockholm (den andra depån finns i Arninge i Stockholms utkant).
Ellinor Melander
Personarkiven utgör två tredjedelar av Pressarkivets bestånd och det är dem Melander intresserat sig mest för. Fyra av bokens sju kapitel handlar om personarkiven och innehåller längre biografiska artiklar om arkivbildarna. Hon ägnar till exempel flera sidor år den legendariske radiorösten, utrikeskorrespondenten och chefredaktören Victor Vinde (1903-1970). Om honom finns det mängder av material att gräva i, vilket Melander delvis gjort själv tidigare (Presshistorisk årsbok 1995).
TESTADE TRADITIONELLT MANLIGA YRKEN
En ännu längre artikel ägnar Melander Pia Hård af Segerstads klippböcker från 1930 till år 2000. Hård af Segerstad valde att självmant arbeta på tidningarnas, Dagens Nyheters och sedan Svenska Dagbladets, kvinnosidor, men förekom också i radio.
Från 50-talet var hon redaktör på Idagsidan på Svenska Dagbladet. 1955 gjorde hon en omtalad reportageserie om kvinnor i traditionellt manliga yrken. Hon praktiserade som brevbärare, stins, taxiförare med mera. Förutom att underhålla var syftet med reportagen att diskutera möjligheterna för kvinnor att komma in på områden som var stängda för dem. Hennes tillfälliga brevbärarkamrater ansåg till exempel att postväskan var alldeles för tung för en kvinna. Inte ett dugg tyngre än att bära på tvättkorgar, barn och annat som husmödrar bär på dagligen, blev hennes svar.
EN GÖTEBORGSFLANÖR
Ett annat avsnitt handlar om Herbert Wärnlöf (1898-1991), aktiv journalist, tecknare och kåsör i Göteborg under inte mindre än 56 år. Mest arbetade han på GHT och skrev mycket om nymodigheter som flyg, radio och film. Han var med om ett mindre mirakel när en flygbåt tvingades nödlanda i vattnet utanför ön Möen. Piloten dog i vågorna, medan Wärnlöf räddades under stor dramatik.
Han var korrespondent i Berlin på 20-talet, översatte en mängd pjäser till Göteborgs stadsteater, en flanör som dokumenterade människor, stämningar och miljöer med penna och ritstift.
Riksarkivet i Marieberg, Kungsholmen i Stockholm
UTFÖRLIGA MINIBIOGRAFIER
Sammanlagt ett femtiotal välkända, men kanske i vissa fall bortglömda män och kvinnor som haft stor betydelse för svensk press- och mediehistoria de senaste 150 åren, ägnas utförliga minibiografier. Till detta kommer information om cirka 150 andra tidningsmakare, pennskaft, politiker och konstnärer som beskrivs på minst en sida i boken.
I slutet finns också en förteckning i bokstavsordning över alla personarkiv i Pressarkivet. Några bakom är fortfarande verksamma, men har donerat artiklar/manus. Ta till exempel journalisten, publishern Thelma Kimsjö, född -56, som lämnat material hon använt till biografin om tidskriftslegendaren Gunny Widell.
VI HADE ETT TIDNINGSMUSEUM
Men Melanders bok handlar också om Pressarkivets tidningsarkiv, specialbibliotek och de mycket omfattande samlingarna av foton och originalteckningar, löpsedlar, pressklipp och tidningar – allt detta utgör en stor det av det totala arkivbeståndet.
Intressant är inte minst första kapitlet som har rubriken ”Från tidningsmuseum till Sveriges Pressarkiv”. I det kan man läsa hur tankarna om ett tidningsmuseum väcktes i början av 1900-talet, hur tidningsmannen med mera Kurt Walles senare kom med förslag om ett gemensamt arkiv.
ALLT NERPACKAT I LÅDOR
Men det dröjde ända till 1945 när utställningen ”Den svenska pressen 300 år” på Skansen i Stockholm hölls, innan planerna fick riktiga konturer. Den 21 maj 1947 konstituerades Föreningen Sveriges tidningsmuseum. Ordförande var Sten Dehlgren, chefredaktör på DN. Namnet ändrades 1948 till Föreningen Sveriges pressmuseum, arkivmaterial flöt in, men det första dryga decenniet saknade museet egna lokaler. Samlingarna förvarades nedpackade i lådor och kartonger…
Först 1963 kunde museet flytta in i egna lokaler i Lillienhoffska palatset vid Medborgarplatsen på Söder i Stockholm. Verksamheten blomstrade, medlemsantalet ökade, många utställningar hölls, men ekonomin var skral.
I Lillienhoffska palatset vid Medborgarplaten låg tidningsmuseet
PRESSEN MÅTTLIGT INTRESSERAD
Mannen som kämpade mest för att trygga Pressarkivets framtid hette Åke Kromnow och var inte tidningsman utan riksarkivarie. Och 1974 förstatligades Pressarkivet, men samtidigt reducerades personalstyrkan väsentligt. En heltid, två halvtider och två deltider, blev en pressarkivarie – till 2009, då den tjänsten också försvann.
Kanske har de journalister som redan från början var emot förstatligandet och flytten till riksarkivet fått rätt?
-Hade pressen haft mer intresse för sin egen historia och därför lämnat rikligare ekonomiskt stöd hade museet, personal och arkiv funnits kvar, ungefär så skrev Britta Berglund i DN. Och andra journalister har senare hållit med henne.
PRESSHISTORISK FÖRENING BILDADES
Hur som helst – Föreningen Sveriges pressarkiv och pressmuseum upplöstes 1975 och stödföreningen Föreningen Pressarkivets vänner bildades. 1999 byttes namnet till Svensk Presshistorisk förening och 2019 ändrades detta till Svensk Mediehistorisk förening för att betona att föreningen också intresserar sig, och har intresserat sig för alla medier, även etermedierna och de så kallade nya medierna.
Detta framgår inte minst av Presshistorisk årsbok, numera Mediehistorisk årsbok, som nu är ute med sin trettioåttonde årgång. Och som bekant delar föreningen ut mediehistoriska forskningsstipendier, ett uppsatspris och anordnar ett antal seminarier och möten på flera platser i Sverige årligen.
Ellinor Melander sammanfattar utvecklingen så här:
KLIMATANPASSAT MEN AVSTANNANDE
”De ekonomiska problemen följde Pressarkivet från starten 1947 till 2009. Då hade arkivbeståndet ökat till cirka 2 500 hyllmeter arkivhandlingar, cirka 31 000 originalteckningar och fotosamlingar på cirka 80 000 påsiktsbilder, 125 arkivkartonger med foton samt AV 60 hyllmeter med foton från Årets bild.
Om medel hade funnits för två arkivarier på heltid, hade verksamheten haft rimliga förutsättningar för att leva vidare och fungera också i fortsättningen.
Det positiva med förstatligandet var att de arkiv och samlingar som överfördes till Riksarkivet fick en säker förvaring i klimatanpassade lokaler. Det negativa var att pressarkivarietjänstens nedläggning medförde att verksamheten i Pressarkivet avstannade.”
EN KULTURINSTITUTION
Som en motvikt till den här utvecklingen finns nu i varje fall Ellinor Melanders bok, som ger en fantastisk inblick i vad som döljs i Pressarkivet och hur man kan dra nytta av detta.
Eller som Åke Kromnow skrev om Pressarkivet redan 1968:
”En guldgruva för den moderna forskningen, en liten kulturinstitution, som vi i detta rika land inte har råd att mista!”
ÅKE PETTERSSON