Årets mediehistoriska julklappsböcker

Dags för årets mediehistoriska julklappstips: Fem böcker, fyra av dem med direkt koppling till Mediehistorisk förening, eftersom författarna tidigare fått de mediehistoriska stipendierna. Tre av dem har dessutom skrivit i våra Mediehistoriska årsböcker.

Rätt gissat – det handlar om tidningen Arbetet, om konsekvensneutralitetens dilemma, om förläggaren Erik Åkerlund och om Sveriges Pressarkiv. Och dessutom om en bok med berättelser ut ett radioliv, varav kanske någon kan hamna i en framtida årsbok.

Men låt oss börja med den allra senaste – ”Mannen som byggde ett tidningsimperium – en bok om Erik Åkerlund” (Kjelltorp förlag), som skrivits av Åkerlunds sonson Kjell och precis kommit ut. Kjell Åkerlund har arbetat i tio år med detta praktverk, som tar upp den framgångsrike förläggarens liv ur alla tänkbara aspekter.

Erik Åkerlund

För hundra år sedan var Erik Åkerlund Sveriges i särklass störste veckotidningsförläggare och näst störste bokförläggare. Flaggskeppet bland veckotidningarna var VeckoJournalen. Och hade han inte sålt Åhlén & Åkerlunds förlag till Bonniers 1929 så är frågan hur den svenska bokmarknaden och litteraturhistorien hade sett ut idag.

VECKOTIDNINGSFÖRLAGET RÄDDADE BONNIERS BOKUTGIVNING
Vinsterna från det av kultureliten så hårt kritiserade veckotidningsförlaget räddade Bonniers bokutgivning. Och under många år finansierade intäkterna från Åhlén & Åkerlund dessutom Bonniers omfattande, men mer eller mindre olönsamma flora av olika biverksamheter, bland annat konfektionsföretag, spelföretag, Duni och färjetrafik med mera.

Detaljerna i den här affären mellan Bonniers och Åkerlund – en av de största på sin tid – kan man läsa mycket om i Kjell Åkerlunds bok. Även om hur företagsledaren och Eriks kollega Ruben Rausing var på jakt efter Åkerlunds förlag, men kom lite efter Bonniers till Wallenbergarna för att låna pengar till köpet. Det hindrade inte de båda herrarna att senare starta förpackningsföretaget Åkerlund & Rausing, som sedermera gav upphov till världsföretaget Tetra Pak.

STIMULERANDE MEN DESPOTISK
Den 340 sidor tjocka boken följer Erik Åkerlunds liv från vaggan till graven, innehåller mängder av bilder och inte minst mycket intressant information om dåtidens medier. Inte bara från veckotidningsvärlden utan även från dagspressen. Åkerlund var en ”stimulerande men despotisk tidningsägare” som det står i en rubrik till ett av kapitlen. Han ägde och drev till exempel Stockholms-Tidningen och Aftonbladet och gjorde under den perioden dem till Sveriges största morgon- respektive kvällstidning.

UPPTÄCKTE SVEN JERRING
Så var hans stora idol också amerikanen Randolph Hearst, som han även träffade i USA. Men Erik Åkerlund var också intresserad av radio, gav ut tidningen Radiolyssnaren och anställde en man vid namn Sven Jerring, som programledare. Ett namn som blev mera känt när Riksdagen bestämde att AB Radiotjänst skulle ha monopol på radioutsändningar.

Segling – kanske Erik Åkerlunds största passion

Men sonsonen Kjell tar upp många av sin farfars andra intressen också. Det handlar om motorsport, curling, bob, golf och hundsport. Och inte minst om segling. Förläggaren ägde ett tiotal segelbåtar genom åren, en seglade hem ett OS-guld. Men juvelen i kronan hette Princess Svanevit, en 22 meter lång och snabb R12:a, som nu drygt 90 år senare rustats upp till sin forna glans.

INTE LÄNGRE ENASTÅENDE ANONYM
Medieprofessor Per Rydén skrev en gång om Erik Åkerlund ”Jämfört med den roll han spelade inom svensk veckopress är han enastående anonym”. Detta har nu hans sonson ändrat helt på.

Vill du veta mer om Erik Åkerlunds tidskriftsimperium kan du klicka dig vidare HÄR! och scrolla vidare till sidan 51 i Presshistorisk Årsbok 2017. Där skrev Kjell Åkerlund också om sin farfar.

Erik Åkerlunds lyxbåt Stella Marina var inte så dålig heller


Året är 1998, två män sitter i en radiostudio. Båda har varit chefer för Ekot, båda har varit gästprofessorer vid journalisthögskolor, båda är nu reportrar, den ena på SVT:s Aktuellt, den andra på SR:s Studio Ett.

Under en halvtimma diskuterar de livligt ett ganska märkligt ord: ”Konsekvensneutralitet”.

Att vara konsekvensneutral innebär enkelt uttryckt att ”en nyhetsreporter efter bästa förmåga ska rapportera om det som är sant och relevant utan hänsyn till vem eller vad som gynnas eller drabbas av nyheten”.

Men det mest intressanta är att de båda reportrarna med liknande bakgrund har helt olika inställning till det här begreppet.

PRECISERAT SITT MYNTADE UTTRYCK
Jo, rätt gissat, herrarna heter Erik Fichtelius och Björn Elmbrant och diskuterade i mediemagasinet Vår grundade mening. Exakt vad de sa är tyvärr omöjligt att redogöra för, eftersom Sveriges Radio numera har låst in sitt programarkiv. Ingen utanför Radiohuset, och inte alla inom heller, får ta del av det som ligger i den digitaliserade så kallade programbanken. (Kanske inte så klokt när diskussionen om public service som vi alla betalar till blir allt hetare). Det hjälper inte heller att man själv gjort programmet.

Men Erik Fichtelius har nu efter flera decennier i varje fall preciserat vad han var och är ute efter när han myntade ordet konsekvensneutralitet. Detta i boken ”ÄKTA NYHETER – journalistik i demokratins tjänst” (Fri Tankes förlag).

”BOFORSAVSLÖJANDET FÖRSTÖRDE NÄRINGSLIVET”
I boken ger Fichtelius många exempel på konsekvensneutralitetens olika dilemmor, men samtidigt fungerar den som en sorts journalistmemoarer. Och han har förvisso mängder av material att ösa ur från sina femtio år i branschen. Från det att hans mammas värd vid en fin middag utgöt sig över Ekots Boforsavslöjande 1987, som ”förstörde för hela det svenska näringslivet”, till att de norska medierna teg på uppmaning av polisen om att Norges rikaste mans hustru mystiskt försvunnit 2018, ett befarat gisslandrama.

MEDIERNA AVSLÖJADE INTE PRINS BERTILS ”SYNDFULLA” LEVERNE
I Norrmalmstorgsdramat i Sverige i början av 70-talet anser dock Fichtelius att programdirektören på Sveriges Radio gjorde rätt som hindrade Ekot från att omedelbart sända ut nyheten om stormning. Då hade gisslans liv varit i fara.

”Äkta nyheter” är ett måste för alla som är det minsta intresserade av det journalistiska hantverket.Fichtelius tar upp mängder av exempel på hur medier hanterat olika kända fall. Om hur medierna teg i åratal om att prins Bertil och Lilian Craig ”levde i synd”, teg för att vara snälla mot den då omdiskuterade monarkin.

MYCKET OM GRISBUKTEN, MINDRE OM GÖRAN PERSSON
Väldigt mycket skriver han om de amerikanska mediernas tigande om USAs kommande invasionen av Grisbukten på 60-talet, mindre kritiskt om sin egen roll när han i hemlighet i flera år gjorde inspelningar, intervjuer med statsminister Göran Persson, samtidigt som han var politisk kommentator på SVT:s Aktuellt. Ett jobb han sedan fick lämna. Men här riktas kritiken istället mest mot tidigare Aktuelltchefen Stig Fredriksson som kände sig tvingad att bekräfta Resumés nyhet om de hemliga intervjuerna.

Erik Fichtelius framhåller flera gånger att han inte är konsekvensneutralfundamentalist, men att i de flesta fall går att arbeta på det sätt han rekommenderar. Att inte som sker på sina håll, driva journalistik med en viss agenda. Förr i tiden var det många som ansåg att journalister skulle stå på ”de svagas eller de godas sida”. Men ska man leva efter hans devis ska man definitivt inte stå på någons sida!

JOURNALISTERNA BLEV LURADE
Ett exempel han tar upp är de kurdiska familjerna Sincari, som på 90-talet ansågs sakna asylskäl. Många journalister var med i deras vänförening och tog parti för familjerna. När en journalist kontrollerade deras uppgifter, visade de sig i mycket vara falska, påhittade.

”Äkta nyheter” är en bok många skulle behöva läsa i dessa tider när journalister och medier hotas och ifrågasätts och pressfriheten naggas i kanten, inte bara i Polen och Ungern utan också allt mer på betydligt närmare håll.

——————————————–

Den praktfulla, mycket genomarbetade boken ”Historien om Arbetet – och den sista striden” (Premiss förlag) av Bo Bernhardsson har vi redan uppmärksammat på flera sätt här på hemsidan. Inte minst genom ett seminarium, som du kan läsa ett referat från och se en inspelning från HÄR!.

Bo tillhör, precis som Erik Fichtelius, våra tidigare stipendiater och skrev om sitt ämne redan i Presshistorisk Årsbok 2019. Då var kapitlets rubrik ”Arbetets sista strid – kan man älska någon på avstånd”. Om du scrollar dig fram till sidan 169 kan du läsa det kapitlet HÄR!

LÄSFEST ENLIGT SYDSVENSKAN
Men boken, som betecknas som en läsfest för nördar av tidigare hårda konkurrenten Sydsvenskans recensent, är också en berättelse om hela A-pressens uppgång och fall. En mycket intressant och delvis beklämmande inblick i arbetarrörelsens mediehistoria. Ännu finns det dock flera A-presstidningar kvar. Fast de ägs utan undantag av de borgerliga tidningarna, eller egentligen av deras få koncerner.

Boken är som sagt en läsfest och dessutom rikt illustrerad och väldigt fint formgiven. Köp den!
——————————————————————-

En annan bok som tyvärr blivit ganska åsidosatt, dåligt uppmärksammad är Ellinor Melanders Bland tidningsmakare, pennskaft, politiker och konstnärer – Sveriges Pressarkiv – en biografisk guldgruva” (Gidlunds förlag). Vi har skrivit mycket utförligt om den tidigare, KLICKA HÄR!
——————————————————————–

En bok vi däremot inte alls uppmärksammat är radiojournalisten Gunnar Bolins ”Bibliotekarien i Magdeburg – och andra berättelser ut ett radioliv” (Albert Bonniers förlag). I boken gör Gunnar Bolin, som titeln anger, diverse nedslag på platser och i saker som hänt under hans trettiofem år i allmänhetens tjänst, som det brukar heta när man arbetar på Sveriges Radio.

Trevlig läsning, många radiominnen, inte minst från de olika sportevenemang som kulturjournalisten Bolin rapporterat och skrivit krönikor från. Till exempel från flera OS. Men en hel del också från hans tid som korrespondent i Tyskland. Berättelser från Europa och Österrike, men också reportage om den viktiga knödelns historia.

Åke Pettersson

About the Author:

Related Posts

Sorry, the comment form is closed at this time.