Styrelsen för Svensk Mediehistorisk Förening hade det inte helt lätt när årets två forskningsstipendier skulle delas ut, eftersom det fanns ett tjugotal högklassiga ansökningar att gå igenom.
Resultatet blev till slut att ge de 25 000 kronorna vardera till Bertholof Brännström för en studie av Musikens Makt, och till Christian Catomeris för en studie av Ingrid Segerstedt Wibergs journalistik.
Uppsatsstipendiet på 10 000 kronor går i år till Eskil Vesterlund för hans masteruppsats om opinionsundersökningarnas förändringar.
Bertholof Brännström – frilansjournalist, med ett förflutet bland annat på Norran, Västerbottens-Kuriren, Sveriges Radio och tidningen Journalisten – ska använda pengarna till att granska proggrörelsens husorgan Musikens Makt, som gick i graven för 40 år sen. Tidningen startades 1973 och tog den unga musiken – pop, rock, punk – på allvar.
De åtta åren med Musikens Makt var inte bara en viktig del av svensk musikhistoria utan också av svensk tidningshistoria. Här fick många unga och idag kända journalister sina första alster publicerade. Redaktionen fanns i Göteborg, där de flesta medarbetarna bodde.
MINDRE KÄND SOM JOURNALIST ÄN SOM DEBATTÖR
Christian Catomeris är mest känd som utrikesreporter på Sveriges Television, men har också skrivit flera böcker, inte minst om migration och rasism. Han ska använda stipendiet till att göra en studie av Ingrid Segerstedt Wibergs journalistik.
Ingrid Segerstedt Wiberg var Sveriges första kvinnliga ledarskribent, och levde i nästan hundra år – dotter till Torgny Segerstedt. Många minns henne som stridbar debattör när det gäller nazism och flyktingfrågor. Mindre känd är hennes mångsidiga journalistik, som hon inledde på Göteborgs-Tidningen 1949.
LÄMNADE GP EFTER KONFLIKT
Sex år senare gick hon över till GHT:s konkurrent Göteborgsposten, som hon så småningom lämnade efter en konflikt i samband med en stoppad artikel.
När hon gick i pension inledde hon en extremt produktiv period, skrev mängder av artiklar, reportage- och debattböcker. Här lär finnas mycket att gräva i av Catomeris.
INTRESSET SVÄNGT FRÅN PUBLIK TILL PARTI
Eskil Vesterlund skrev sin nu belönade masteruppsats ”Från publiker till partier: Opinionsundersökningens förändrade protokoll 1957-1976” på Institutionen för idé och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.
I början av perioden användes opinionsundersökningarna framför allt för att mediera publiker, det vill säga olika grupper av läsare, utifrån frågor om deras egenskaper och åsikter. Ett sätt att åskådliggöra historisk förändring och resonera om politiska processer.
Från och med slutet av 1960-talet blev dock opinionsundersökningar om partisympatier allt mer dominerande. Dessa fungerade oftast som valprognoser, och det som medierades i dem var partier och partiledare snarare än publiker.
De tidiga undersökningarnas ambition att vitalisera demokratin genom skapandet av säkrare kunskap om folkets åsikter verkar ha ersatts med prognosticerande av valutgången i nästa riksdagsval som främsta syfte.